Integrationisten

Alkemisten kan idag ses som en tragisk figur, i vetenskapens utkant en dröm och mani att kunna framställa guld. I dag vet vi att det helt enkelt inte går och man kan skratta åt medeltidens magiker och kemisters hopplösa försök att skapa guld av det oädla.

Men idag har vi "integrationisten" en långt mer tragisk figur som kämpar med sin utopi att ena och samordna olika seder och bruk till en fungerande samhällsform.

Drömmen är idag inte guld utan ett mångkulturellt samhälle, en utopi, en jordisk variant av den paradisbeskrivning man kan läsa i Jehovas vittnes små frälsningsbroschyrer .

I mer än 10 000 år har vi grupperat oss i byar och samhällen med gelikar och skapat egna kulturer och värderingar.  Idag experimenterar integrationisten  med att blanda så många kulturella ingredienser som möjligt och tror att man ur detta kan destillera fram endast de bästa egenskaperna, motsvarigheten till alkemistens guld, det mångkulturella samhället.

Både alkemisten och integrationisten idéer är dömda att misslyckas då de inte kunskapssäkrat utan bara låtit känslorna driva projekten och låtit utopin ta över .

Individer har alltid flyttat på sig och även tagit plats i andra kulturer, när det fungerar brukar vi säga att "man tar seden dit man kommer" med ett finare ord att assimilera ,det vill säga insmälta eller införliva.

I Sverige hade vi assimileringspolitik fram till 1975, vi hade goda erfarenheter av främst arbetskraftsinvandring i mindre antal och även om man såg att Jugoslaver och Greker inte var Svenskar så smälte de in på arbetsplatser och bostadsområden, främst för att de var så få i jämförelse
med Svenskarna.

Med proposition 1976:26 slog vi fast idén om det mångkulturella samhället och införde integrationspolitik. Likt alkemisterna bland sina skålar av ingredienser flockades uppspelta beslutsfattare kring samhällssoppan för att ge sitt bidrag till ett bra kok.

Idag har det blivit ett långkok ingen vill ta ansvar för, ny ingredienser fylls på och alla skyller på alla varför smakerna skär sig.

Vi får hoppas att precis som alkemisten till slut insåg hopplösheten, att även integrationisten efter att ha insett att mer av allt inte är bästa recept ,ger upp och släpper fram logiken, släpper in verkligheten och lyssnar på omvärlden, så kanske vi i framtiden kan skratta med honom och inte bara åt honom!