Bokrecension Peter Springare, Polis

Peter Springares bok "Om ett stressat våldsmonopol" är ännu en av dessa "nödvändiga" böcker jag läst på senare tid.
Peter Springare är polis och har jobbat i myndigheten i 43 år och vet vad han talar om och är heller inte rädd för att göra det. Peter Springare blev rikskänd när han en dag skrev ett FB-inlägg och berättade att i sitt arbete som kriminalpolis och utredare av våldtäkter och grova våldsbrott så är till stor del de han förhör av utländsk härkomst.

Springare är mycket kritisk till hur polismyndigheten fungerar och även om systemmedia är sparsam med rapportering så kan det inte undgått någon att situationen på "gator och torg" fått nya inslag och grov brottslighet ökar.
Det som är nytt men också mest skrämmande är vad som Springare pekar på är orsak till att polismyndigheten inte levererar..funktionell dumhet, organisationen anställer begåvade människor som i slutänden gör dumma saker.

Det är inte bara brister hos politikerna, polisen styr sig själva, Peter Springare pekar på det interna ledarskapet, cheferna på administrativa nivåer inte bara rikspuckon på högsta nivå som Dan Eliasson som vi alla vet om utan på regionsnivå.
Springare ger några spridda kapitel med olika utredningsfall där inkompetenta chefer saboterar verksamheten, lite ovanligt är att Springare går ut och namnger alla de han anser bidra till den "funktionella dumheten" som myndigheten lider av.

Den farliga situationen är att när politikerna säger att de gör den största satsningen på polisen för att öka antalet poliser, så är inte numerären lösningen för poliser utbildas inte till polisarbete för myndigheten har gett upp kärnverksamheten .
Omorganisationer görs, men blir kulisser och propagandabyggen , praktiskt arbete får stå tillbaka för värdegrundsfrågor, en gigantisk administration byggs upp med New Public Management struktur och Peter Springare beskriver arbetsmiljö med mobbing, angiveri, skvaller, nepotism, korruption och till och med laglöshet.

Stora resurser fördelas på förebyggande verksamhet och lämnar daglig brottslighet omarkerad, polisen har tappat kontrollen över grov "importerad" brottslighet och tappat auktoritet för att de har låtit det ske, Peter Springare skriver : "Samhället förväntar sig att polisen skall slå tillbaka med det våldsmonopol samhället gett polisen, istället plockar man fram dialogpoliser och olika sociala program".                                                                                                                                              Om vi så tillförde 2000 nya poliser idag skulle det inte hjälpa, detta är ett "otäckt" påstående eftersom någon lösning på samhällsproblemet med gängkriminalitet inte finns varken hos riksdagen eller myndigheten.

Polisen är en maktorganisation med uppdrag att tömma samhället på privat våld, oförmögna att lösa detta satsar myndigheten på en kommunikationsavdelning med 200 befattningshavare som skall försköna verkligheten för såväl medborgare som politiker, hur illa och nära en myndighet i kollaps är därför svårt att veta.

Peter Springare räknar upp allt som myndigheten sysslar med utanför kärnverksamheten, och med generationsväxling och erfarna poliser som slutar så tappar man snart kontakten med traditionellt polisarbete. Myndigheten har blivit passiv av rädsla för att göra fel, allt ska gå att granskas och mätas och följden blir att endast det som går att mätas styr verksamhetens inriktning.

Springare tar upp invandringens påverkan, normer med ursprung i andra kulturella synsätt och även aktivister inom media och olika syn på brott. Och med vetskapen om den dysfunktionella hierarki av chefer vars enda mål är upp i karriären och så belastade och fast i korrumperad ledarstruktur så blir man inte tryggare av att läsa denna bok.
Man kan hoppas att Peter Springare som har en plattform och stöd hos svenska folket kan få ut sitt budskap och kanske ge stöd åt andra poliser att våga vara kritisk!